the end is not near, it's here.
säkert svårt för er alla att förstå hur man kan vara så ledsen över sin hunds bortgång, men Hugo betydde allt för mig. han var den enda som kunde trösta mig när jag var ledsen utan att behöva göra någonting. det räckte att bara titta in i hans stora bruna ögon, eller smeka hans mjuka öron, eller nudda hans sträva päls för mig att bli lyckligast på jorden. trots alla problem vi haft med honom, har han aldrig gjort något för att skada någon i familjen. har skrattat åt honom, älskat honom, gråtit över hela hans päls, blivit mosad när hans 84 kilo legat över mig, haft näven i hans mun, blivit slickad över hela ansiktet tills jag varit röd, blivit dregglad på osv. älskar han mer än något! och under tiden vi var i usa tog de bort honom...utan att berätta för mig.
min älskling har alltså varit död, borta i tre veckor utan att jag haft en blekaste aning om någonting.
har längtat och pratat om hur jag ska gosa ner mig i honom, ta ut honom på långa promenader osv. men nu finns han inte kvar. kan inte annat än gråta. allt jag älskade är borta. allt, utan ett hejdå. kommer alltid älska honom mest av allt!
hugo
<3
